Tidsmaskin
Så, nu hoppar vi tillbaka i tiden. Denna händelse utspelade sig mellan 2011 och 2012. Det är en sann och mycket kort berättelse om mig.
Jag var påväg hem med min kompis, jag tänker inte säga hennes namn då hon inte har så stor roll i denna händelse. Vi hade nyss varit på en aktivitet för tonåringar som går i kyrkan. Vi korsade ett slags torg, även kallat "Medborgarplatsen", som ligger mitt i Stockholm. Det är sent. Vi är rädda för alla fullgubbar som springer runt, därför vill vi ringa mina föräldrar och be dem hämta oss då de bor en väldigt kort bit ifrån "Medborgarplatsen". Vi letar ursinnigt i våra fickor tills vi inser att ingen av oss har en mobil.
Ett par meter bort ser vi några poliser. Vi går fram till dem och frågar om de har någon mobil.
- "Hmm", funderar den ena polisen.
Efter en kort stund ger hon oss sin mobil och jag ringer pappa. Han kan inte komma.
Jag ringer mamma, men hon kan inte heller komma.
- "De kunde inte komma..." Säger jag besviket till min kompis. Hon suckar. Vi ville verkligen inte gå hem i mörkret, men det såg verkligen ut som om vi behövde göra det nu.
-"Aja, tack för lånet", mummlar jag, ger tillbaka mobilen till dess ägare, ser in i polisens ögon och ler som ett extra 'tack'.
Polisen får då ett konstigt ansiktsuttryck. Jag känner mig lite obekväm.
- "Hörru du.. Har inte hon lite stora pupiller?" Säger polisen till sin kollega, som också är polis.
- "Jo", instämmer den andra och nickar lite mot mig.
De båda två poliserna stirrar nu på mig och jag vrider obekvämt på mig. Vad höll de på med?
- "Och får jag fråga var ni två har varit ikväl?" Fnös den ena polisen och såg på oss lite halvstöddigt, som om hon redan visste svaret men frågade oss bara för att testa om vi skulle tala sanning eller inte.
Vi svarade inte, jag fattade inte om hon frågade mig eller min kompis.
- "Vart var ni innan ni kom hit till Medborgarplatsen?" Fyller den andra polisen i.
Det klickar till för mig. De tror att vi har gjort något olagligt. Jag blir nervös och säger: "Åhh, men vi har bara varit på ett kyrkmöte.. Ehh, alltså en ungdomsaktivitet för de som går i kyrka. Tonnårsaktivitet!" Stammar jag nervöst.
Jag har aldrig varit särskillt bra att prata med poliser, jag blir alltid nervös för det känns som om de kommer att sätta en prick i registret om jag får dem att tänka fel tankar om mig. Och nu när de verkade misstänksamma blev jag ännu mer nervös, vilket fick dem att bli mycket mer misstänksamma mot mig då de såg hur osäker jag blev.
- "Ni har inte varit på baren som ligger här i närheten?" Mummlar den ena.
- "Nej!" Svarar jag och min kompis snabbt i kör.
Just nu tänker jag att jag hellre skulle diskutera något med en fullgubbe än en polis, så mycket avskydde jag att prata med dessa två poliser. Jag tänker lite på tanken då en polis avbryter mig mitt i.
- "Har du tagit hasch?" Säger hon.
Mitt hjärta stannar upp. Shit! Hon tror att jag tar droger. Oh nej, vad ska jag göra nu?
- "Nej", säger jag och gråter nästan av förtvivlan.
Poliserna stirrar på mig, sedan byter de samtalsämne.
- "Nå, ni ville hem va? Vart ska ni? Vi kan nog följa er dit." Sa poliserna.
Då tänkte jag inte på det, men nu när jag tänker efter ett par år senare så ville poliserna säkert bara kolla att vi två tonnåringar inte skulle springa in i en buske och knarka på eller något.
Berättelsen slutar där. Vi fick följe hem av två stycken kralliga poliser. Jag har aldrig i hela mitt liv tagit droger, jag föddes bara med stora pupiller.
